Svensk ordbok 2009, webbversion

tung`häfta substantiv ~n tung|­häft·an●(till­stånd av) minskad rörlighet hos tungan vanligen beroende på att tung­bandet är allt­för starkt el. kort med.○ofta bildligt(till­fälligt) ned­satt förmåga att yttra sig på grund av nervositet e.d. han fick tunghäfta när han skulle hålla tack­taletsedan ca 1640