Svensk ordbok 2009, webbversion
verb ~de ~t
tukt·ar1bestraffa för överträdelse av (disciplin)regel
åld.komm.farmors lärare brukade tukta de olydiga barnen med riset○äv. med avs. på beteende e.d.kväsa
tukta hans ärelystnad○äv.hålla i ett tillstånd av sträng disciplin
tukta ngn/ngtsedan mitten av 1400-taletRimbert, Den helige Ansgars livfornsv. tukta ’uppfostra; hålla i styr’
2bearbeta (prydnadsväxt) till önskad (regelbunden) form
trädg.häcken var hårt tuktadtukta ngttuktad stensesten
sedan 1837Subst.:tuktan,
vbid2-370820tuktande,
vbid3-370820tuktning