Svensk ordbok 2009, webbversion

tuk`ta verb ~de ~t tukt·ar1bestraffa för över­trädelse av (disciplin)regel åld.komm.far­mors lärare brukade tukta de o­lydiga barnen med riset○äv. med avs. på beteende e.d.kväsa tukta hans äre­lystnad○äv.hålla i ett till­stånd av sträng disciplin tukta ngn/ngtsedan mitten av 1400-taletRimbert, Den helige Ansgars livfornsv. tukta ’upp­fostra; hålla i styr’ 2bearbeta (prydnads­växt) till önskad (regel­bunden) form trädg.häcken var hårt tuktadtukta ngttuktad stensesten sedan 1837Subst.:tuktan, vbid2-370820tuktande, vbid3-370820tuktning