Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~n tuggor
tugg·an●mängd mat som tas in i munnen och tuggas på en gång
kokk.hon tog en rejäl tugga av smörgåsenhan svalde sista tugganen tugga (ngt), en tugga (av ngt)sedan 1579till 2tugga
verb ~de ~t
tugg·ar●sönderdela (föda) med tänderna för att underlätta nedsväljning och matsmältning
kokk.komm.tekn.tugga maten ordentligthan satt och tuggade på en korvbit○äv. med avs. på material som inte sväljsbearbeta med tänderna
t.ex. i njutningssyfte
tugga tobaktugga tuggummihon tuggade nervöst på pennan○äv. om apparat e.d. som utför rörelser som liknar käkarnasskrivaren tuggade fram rader av siffrormaskinen tuggar sönder träet○äv. bildligt med avs. på intellektuella företeelserofta med partikelnom
(upprepat eller ständigt) bearbeta eller framföra
en fråga som hon ofta tuggade för sig självhan tuggade ständigt om samma gamla argumenttugga (ngt), tugga (på ngt), tugga (om ngt)tugga fradgase1fradga
sedan 1325Westgöta-Lagenfornsv. tiugga, tugga; nord. ord, besl. med ty. kauen, eng. chew med samma betydelse och lat. gingi´va ’tandkött’
Subst.:vbid1-370787tuggande,
vbid2-370787tuggning