Svensk ordbok 2009, webbversion

1tugg`a substantiv ~n tuggor tugg·an●mängd mat som tas in i munnen och tuggas på en gång kokk.hon tog en rejäl tugga av smör­gåsenhan svalde sista tugganen tugga (ngt), en tugga (av ngt)sedan 1579till 2tugga
2tugg`a verb ~de ~t tugg·ar●sönder­dela (föda) med tänderna för att under­lätta ned­sväljning och mat­smältning kokk.komm.tekn.tugga maten ordentligthan satt och tuggade på en korvbit○äv. med avs. på material som inte sväljsbearbeta med tänderna t.ex. i njutningssyfte tugga tobaktugga tuggummihon tuggade nervöst på pennan○äv. om apparat e.d. som ut­för rörelser som liknar käkarnasskrivaren tuggade fram rader av siffrormaskinen tuggar sönder träet○äv. bildligt med avs. på intellektuella före­teelserofta med partikelnom (upp­repat eller ständigt) bearbeta eller fram­föra en fråga som hon ofta tuggade för sig självhan tuggade ständigt om samma gamla argumenttugga (ngt), tugga (på ngt), tugga (om ngt)tugga fradgase1fradga sedan 1325Westgöta-Lagenfornsv. tiugga, tugga; nord. ord, besl. med ty. kauen, eng. chew med samma betydelse och lat. gingi´va ’tand­kött’ Subst.:vbid1-370787tuggande, vbid2-370787tuggning