Svensk ordbok 2009, webbversion

tuff`a verb ~de ~t tuff·ar●ofta med partikel som an­ger rörelse­riktning, t.ex.in, ut åstad­komma ett ljud som upp­fattas som snar­likt ”tuff” om ång­lok e.d.; ofta mest med tanke på lokets (el. tågets) rörelse Nolltåget tuffade in på stationentuffa (in/ut) (ngnstans)sedan 1921av ljud­härmande urspr. Subst.:vbid1-775560tuffande