Svensk ordbok 2009, webbversion

tubb`a verb ~de ~t tubb·ar1(o­tillbörligt) försöka över­tala ngn till visst, vanligen betänkligt handlande ngt högt.komm.de hade tubbat vittnet att ljugatubba ngn (att+V), tubba ngn (till ngt/att+V)sedan ca 1452Nya eller Karls-Krönikanfornsv. tubba, tobba; av lågty. tobben ’rycka; locka’ 2göra av­kall på ngt Nollde mot­sätter sig alla försök att tubba på den konstnärliga frihetentubba på ngtsedan 1992Subst.:vbid1-370676tubbande, vbid2-370676tubbning