Svensk ordbok 2009, webbversion

trött`na verb ~de ~t trött·nar1bli trött särsk. av sportslig an­strängning ngt vard.fysiol.JFRcohyponymtrött 1 han gick ut hårt men tröttnade på tredje varvettröttnasedan 1430–50Konung Alexanderfornsv. throtna, thrötna 2bli ut­tråkad och inte ha lust att fort­sätta med ngn/ngt man haft för mycket av psykol.JFRcohyponymtrött 2cohyponymförtröttas efter några om­gångar på flipper­spelet tröttnade dehon tröttnade på att väntaen ut­sikt som man aldrig tröttnar på○äv. med avs. på personhon hade tröttnat på honom och ville skiljaströttna (på ngn/ngt/att+V/SATS)sedan 1582Subst.:vbid1-370640tröttnande