Svensk ordbok 2009, webbversion

trös`ta verb ~de ~t tröst·ar1ge lindring i sorg eller bekymmer om person, om­ständighet e.d. komm.hon tog det gråtande barnet i famnen och försökte trösta detdet tröstade henne att se hans o­kuvliga livs­mod○ibl. refl., ofta med bi­betydelse av sökande efter kompenserande njutninghon tröstade sig med godisnär hans fru över­gav honom tröstade han sig med an­dra kvinnortrösta ngn (med ngn/ngt/att+V/SATS)sedan senare hälften av 1300-taletFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)fornsv. trösta 2förlita sig på ngn åld.psykol.trösta på Gudtrösta på ngnsedan mitten av 1300-taletÖstgöta-LagenSubst.:vbid1-370550tröstande; 1tröst