Svensk ordbok 2009, webbversion
verb ~de ~t
tröst·ar1ge lindring i sorg eller bekymmer
om person, omständighet e.d.
komm.hon tog det gråtande barnet i famnen och försökte trösta detdet tröstade henne att se hans okuvliga livsmod○ibl. refl., ofta med bibetydelse av sökande efter kompenserande njutninghon tröstade sig med godisnär hans fru övergav honom tröstade han sig med andra kvinnortrösta ngn (med ngn/ngt/att+V/SATS)sedan senare hälften av 1300-taletFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)fornsv. trösta
2förlita sig
på ngn
åld.psykol.trösta på Gudtrösta på ngnsedan mitten av 1300-taletÖstgöta-LagenSubst.:vbid1-370550tröstande;
1tröst