Svensk ordbok 2009, webbversion

trös`kel substantiv ~n trösklar tröskl·ar●mindre upp­höjning (ofta i två nivåer) i golv­yta tvärs över dörr­öppning, som dörrens neder­kant sluter sig till när dörren är stängd heminr.tröskelbeslagsmå­barnen snubblade ofta på tröskelnhan stannade på tröskeln till säng­kammaren○ofta mer el. mindre bildligt, särsk. med tanke på upp­höjning vid ytter­dörr (ofta upp­fattad som gränsmarkering)en person som han aldrig skulle släppa över sin tröskelgästerna stod redan på tröskelnfaran lurar vid deras tröskel○äv. om an­dra liknande typer av upp­höjningardammtröskelundervattenströskelpå tröskeln mellan två dalbäcken○äv. bildligt om annan (abstrakt) gränspå tröskeln till det nya åretvid med­vetandets tröskel○äv. om gräns som sam­tidigt ut­gör ett hinder el. lägsta nivå som måste upp­nås för att viss effekt ska bli märkbartröskelvärderetningströskelsmärttröskelkomma över trösklarna i startenbristen på kapital är en hög tröskel för ny­etableringarsedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. þriskulde, thruskule; gemens. germ. ord, trol. bildat till 2tröska i bet. ’nöta genom att trampa på’