Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~n trösklar
tröskl·ar●mindre upphöjning (ofta i två nivåer) i golvyta tvärs över dörröppning, som dörrens nederkant sluter sig till när dörren är stängd
heminr.tröskelbeslagsmåbarnen snubblade ofta på tröskelnhan stannade på tröskeln till sängkammaren○ofta mer el. mindre bildligt, särsk. med tanke på upphöjning vid ytterdörr (ofta uppfattad som gränsmarkering)en person som han aldrig skulle släppa över sin tröskelgästerna stod redan på tröskelnfaran lurar vid deras tröskel○äv. om andra liknande typer av upphöjningardammtröskelundervattenströskelpå tröskeln mellan två dalbäcken○äv. bildligt om annan (abstrakt) gränspå tröskeln till det nya åretvid medvetandets tröskel○äv. om gräns som samtidigt utgör ett hinder el. lägsta nivå som måste uppnås för att viss effekt ska bli märkbartröskelvärderetningströskelsmärttröskelkomma över trösklarna i startenbristen på kapital är en hög tröskel för nyetableringarsedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. þriskulde, thruskule; gemens. germ. ord, trol. bildat till 2tröska i bet. ’nöta genom att trampa på’