Svensk ordbok 2009, webbversion

tråg substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en tråg·et1öppet, av­långt, fyr­kantigt kärl särsk. för mat men äv. all­männare hush.baktrågdegtrågoljetrågdjuren drack vatten ur trågetsedan början av 1300-taletSkåne-Lagenfornsv. trugh, trogh; gemens. germ. ord, besl. med 1trä 2nedåt­riktad del av veckat bergartslager geol.sedan 18743djupgrav i havs­bottnen geogr.sedan 1928