Svensk ordbok 2009, webbversion
[tråt`sa]
verb ~de ~t
trots·ar1(stolt och hånfullt) vägra att foga sig efter
ngn befallning, regel e.d.
komm.de trotsade utegångsförbudetvågar regeringen trotsa folkopinionen?○äv. med avs. på personhon hade aldrig trotsat sin stränge far○äv. bildligt(stolt) underlåta att ta hänsyn till
trotsa kylande trotsade faran och gav sig i väg upp på fjället○äv. om föremålmotstå (utan att förstöras)
rappningen på huset har trotsat väder och vind i trettio årtrotsa ngn/ngtsedan 15282i vissa uttryck
(genom sina ovanliga egenskaper) omöjliggöra
vissa typer av verksamhet
Nolloordningen i rummet trotsade all beskrivningett problem som hittills har trotsat alla försök till lösningtrotsa ngtsedan 1830Subst.:vbid1-368758trotsande;
1trots