Svensk ordbok 2009, webbversion

trotsa [tråt`sa] verb ~de ~t trots·ar1(stolt och hån­fullt) vägra att foga sig efter ngn befallning, regel e.d. komm.de trotsade utegångs­förbudetvågar regeringen trotsa folk­opinionen?○äv. med avs. på personhon hade aldrig trotsat sin stränge far○äv. bildligt(stolt) under­låta att ta hän­syn till trotsa kylande trotsade faran och gav sig i väg upp på fjället○äv. om före­målmot­stå (utan att förstöras) rappningen på huset har trotsat väder och vind i tret­tio årtrotsa ngn/ngtsedan 15282i vissa ut­tryck (genom sina o­vanliga egenskaper) omöjlig­göra vissa typer av verksamhet Nollo­ordningen i rummet trotsade all beskrivningett problem som hit­tills har trotsat alla försök till lösningtrotsa ngtsedan 1830Subst.:vbid1-368758trotsande; 1trots