Svensk ordbok 2009, webbversion

triumfe´ra verb ~de ~t triumf·er·ar●vinna (stor fram­gång) särsk. genom att segra i ngn tävling men äv. all­männare mil.spel.sport.NN triumferade på 1500 metersocialisterna triumferade i valetgodheten triumferade över ondskanvåldet triumferade i Chile 1973○äv. med ton­vikt på segrarens e.d. känslorofta pres. part. jubla (seger­stolt) efter att ha vunnit fram­gång ibl. på ett för den besegrade för­ödmjukande sätt han såg triumferande på henne efter den dräpande replikenhon triumferade in­värtes när hon fick höra att konkurrenten hade diskvalificeratstriumfera (över ngn/ngt)sedan 1569Subst.:vbid1-368243triumferande; triumf