Svensk ordbok 2009, webbversion
verb ~de ~t
triumf·er·ar●vinna (stor framgång)
särsk. genom att segra i ngn tävling men äv. allmännare
mil.spel.sport.NN triumferade på 1500 metersocialisterna triumferade i valetgodheten triumferade över ondskanvåldet triumferade i Chile 1973○äv. med tonvikt på segrarens e.d. känslorofta pres. part.
jubla (segerstolt) efter att ha vunnit framgång
ibl. på ett för den besegrade förödmjukande sätt
han såg triumferande på henne efter den dräpande replikenhon triumferade invärtes när hon fick höra att konkurrenten hade diskvalificeratstriumfera (över ngn/ngt)sedan 1569Subst.:vbid1-368243triumferande;
triumf