Svensk ordbok 2009, webbversion

trium´f substantiv ~en ~er triumf·en●lysande fram­gång särsk. i tävling el. liknande samman­hang spel.sport.teknikens triumferden nya taktiken firade triumferVM-segern var hennes största triumf○ibl. med ton­vikt på hyllningar o.d. för en framgångs­rik persontriumfmarschtriumftåghan bars i triumf genom gatornahan åter­vände i triumf till makten○äv. om känsla av stolthet o.d. över fram­gångofta ngt ned­sätt.känna triumfhon pöste av triumf○urspr. om en romersk fält­herres in­tåg i en stad efter en segeren triumf (över ngn/ngt)sedan ca 1520Peder Månssons skrifter (Nordling)fornsv. triumf; av lat. trium´phus ’seger­tåg’; jfr trumf