Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~en ~er
triumf·en●lysande framgång
särsk. i tävling el. liknande sammanhang
spel.sport.teknikens triumferden nya taktiken firade triumferVM-segern var hennes största triumf○ibl. med tonvikt på hyllningar o.d. för en framgångsrik persontriumfmarschtriumftåghan bars i triumf genom gatornahan återvände i triumf till makten○äv. om känsla av stolthet o.d. över framgångofta ngt nedsätt.känna triumfhon pöste av triumf○urspr. om en romersk fältherres intåg i en stad efter en segeren triumf (över ngn/ngt)sedan ca 1520Peder Månssons skrifter (Nordling)fornsv. triumf; av lat. trium´phus ’segertåg’; jfr trumf