Svensk ordbok 2009, webbversion

triang´el substantiv ~n trianglar tri·angl·ar●en plan­geometrisk figur som begränsas av tre räta linjer (egentligen sträckor) geom.JFRcohyponymtrehörning triangelformigtriangelytaen rät­vinklig triangelen lik­sidig triangelvinkel­summan i en triangel är 180 grader○äv. om vissa före­mål av (ungefär) denna formvarningstriangel○spec.ett slag­instrument med en triangel­formig stålram som slås an med en stålstav ○spec. äv. om kvinnans köns­hår○äv. bildligt, särsk. i erotiska samman­hangtriangeldramaen kille och två tjejer bildade kvällens första triangelsedan 1588via ty. av lat. trian´gulum med samma betydelse, till tri- och ang´ulus ’hörn; vinkel’