Svensk ordbok 2009, webbversion

trafi´k substantiv ~en traf·ik·en●sam­tidig rörelse (på begränsad yta) av ett an­tal (personer och) transport­medel längs särsk. in­rättade färd­vägar till lands, till sjöss el. i luften databehandl.radiotekn.trafik.trafikbullertrafikdödentrafikfaratrafikolyckatrafiksäkerhetbusstrafikflygtrafikfrakttrafikmotortrafiklivlig trafikgå i reguljär trafikdet är tät trafik i centrum på efter­middagarnatrafiken lam­slogs efter o­lyckanden sista spår­vagnen på sträckan togs ur trafik 1989planet är i trafik i­genallt­för många barn dör i trafiken○äv. med ton­vikt på for­donen e.d.mötande trafikkorsande trafiktung trafik, bl.a. lång­tradare○äv. ute­slutande om förflyttning till fotsgångtrafikdet var en del trafik mellan flickornas och pojkarnas rum○äv. om radio-, tele- el. data­kommunikationdatatrafiktrafiken på lång­vågen var intensiv○äv. bildligt, särsk. om informell el. brottslig affärs­verksamhetsmuggeltrafikskum trafiktrafiken med langning och narkotika­försäljningspårbunden trafik järnvägs- och spårvägs­trafik​ regionen satsade på spår­bunden trafik när invånar­antalet ökade sedan ca 1625via ty., fra. av ita. traffico ’handel; sam­färdsel’; av o­visst urspr.