Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~en
traf·ik·en●samtidig rörelse (på begränsad yta) av ett antal (personer och) transportmedel
längs särsk. inrättade färdvägar till lands, till sjöss el. i luften
databehandl.radiotekn.trafik.trafikbullertrafikdödentrafikfaratrafikolyckatrafiksäkerhetbusstrafikflygtrafikfrakttrafikmotortrafiklivlig trafikgå i reguljär trafikdet är tät trafik i centrum på eftermiddagarnatrafiken lamslogs efter olyckanden sista spårvagnen på sträckan togs ur trafik 1989planet är i trafik igenalltför många barn dör i trafiken○äv. med tonvikt på fordonen e.d.mötande trafikkorsande trafiktung trafik, bl.a. långtradare○äv. uteslutande om förflyttning till fotsgångtrafikdet var en del trafik mellan flickornas och pojkarnas rum○äv. om radio-, tele- el. datakommunikationdatatrafiktrafiken på långvågen var intensiv○äv. bildligt, särsk. om informell el. brottslig affärsverksamhetsmuggeltrafikskum trafiktrafiken med langning och narkotikaförsäljningspårbunden trafik
järnvägs- och spårvägstrafik
regionen satsade på spårbunden trafik när invånarantalet ökade
sedan ca 1625via ty., fra. av ita. traffico ’handel; samfärdsel’; av ovisst urspr.