Svensk ordbok 2009, webbversion
[tår`va]
substantiv ~n torvor
torv·an●avskuret stycke gräsbevuxen jord
jordbr.○äv. utvidgat om (egen) jord el. om mindre jordbrukkärleken till den egna torvansedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. torva; till torv
Nu bodde på sin torva han och fick sitt bröd av den och hade kring sig nio barn, och yngst bland dem sin Sven.Johan Ludvig Runeberg, Sven Duva (i Fänrik Ståls sägner I, 1848)
[tår`va]
verb ~de ~t
torv·ar●vanligen med partikelntill
slå (till)
ngn
Nolltorva (till) ngnsedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. tyrva ’täcka med torv; kasta torv på; kasta sten på’; till torv