Svensk ordbok 2009, webbversion

1torva [tår`va] substantiv ~n torvor torv·an●av­skuret stycke gräs­bevuxen jord jordbr.○äv. ut­vidgat om (egen) jord el. om mindre jord­brukkärleken till den egna torvansedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. torva; till torv Nu bodde på sin torva han och fick sitt bröd av den och hade kring sig nio barn, och yngst bland dem sin Sven.Johan Ludvig Runeberg, Sven Duva (i Fänrik Ståls sägner I, 1848)
2torva [tår`va] verb ~de ~t torv·ar●vanligen med partikelntill slå (till) ngn Nolltorva (till) ngnsedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. tyrva ’täcka med torv; kasta torv på; kasta sten på’; till torv