Svensk ordbok 2009, webbversion
[tåp`a]
verb ~de ~t
topp·ar1skilja bort toppen på
träd, hår e.d.
skogsbr.toppa granentoppa hårettoppa ngtsedan 16712vara placerad överst på
ngn lista e.d., vanligen i kraft av framstående egenskaper
spel.laget toppade tabellenhan toppar partiets lista i valkretsen och blir därför säkert invaldtoppa ngtsedan 19343använda de bästa spelarna i (laget) samtidigt
spel.sport.coachen toppade laget i slutminuterna för att åstadkomma en kvittering○äv.använda de bästa i (stafettlag) i början
vid stafettävling
laget toppades för att få ett ointagligt försprång○äv.få att vara som bäst
vid viss tidpunkt
hon hade toppat formen lagom till OStoppa (ngt) (med ngn)sedan 19724spela ut de högsta korten i (viss färg) först
i hopp om att motståndarnas ev. garderingar ska falla; särsk. i bridge
spel.han toppade hjärterntoppa ngtsedan 19355ge överskruv åt (boll) genom särskilt tillslag
särsk. i tennis
sport.en toppad forehand som tog fart när den hade studsattoppa ngtsedan 19466placera överst på
ngt (vanligen maträtt e.d.)
Nollskeda upp sorbeten i portionsglas och toppa med chokladplattortoppa (ngt) med ngtsedan 1978Subst.:vbid1-364936toppande,
vbid2-364936toppning