Svensk ordbok 2009, webbversion

toppa [tåp`a] verb ~de ~t topp·ar1skilja bort toppen på träd, hår e.d. skogsbr.toppa granentoppa hårettoppa ngtsedan 16712vara placerad överst på ngn lista e.d., vanligen i kraft av fram­stående egenskaper spel.laget toppade tabellenhan toppar partiets lista i val­kretsen och blir där­för säkert in­valdtoppa ngtsedan 19343an­vända de bästa spelarna i (laget) sam­tidigt spel.sport.coachen toppade laget i slut­minuterna för att åstad­komma en kvittering○äv.an­vända de bästa i (stafett­lag) i början vid stafettävling laget toppades för att få ett o­intagligt för­språng○äv.få att vara som bäst vid viss tid­punkt hon hade toppat formen lagom till OStoppa (ngt) (med ngn)sedan 19724spela ut de högsta korten i (viss färg) först i hopp om att mot­ståndarnas ev. garderingar ska falla; särsk. i bridge spel.han toppade hjärterntoppa ngtsedan 19355ge över­skruv åt (boll) genom sär­skilt till­slag särsk. i tennis sport.en toppad fore­hand som tog fart när den hade studsattoppa ngtsedan 19466placera överst på ngt (vanligen mat­rätt e.d.) Nollskeda upp sorbeten i portionsglas och toppa med choklad­plattortoppa (ngt) med ngtsedan 1978Subst.:vbid1-364936toppande, vbid2-364936toppning