Svensk ordbok 2009, webbversion

to`nfall substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en ton|­fall·et●sätt att variera röstens ton­höjd vid tal vanligen som ut­tryck för viss in­ställning el. sinnes­stämning; ibl. äv. om variation av röst­styrka, pausering o.d. komm.expertens myndiga tonfallhan hörde på hennes tonfall att hon spelade teater○äv. bildligt i fråga om textdet innerliga tonfallet i hennes senaste dikt­samlingsedan 1810