Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en
ton|fall·et●sätt att variera röstens tonhöjd vid tal
vanligen som uttryck för viss inställning el. sinnesstämning; ibl. äv. om variation av röststyrka, pausering o.d.
komm.expertens myndiga tonfallhan hörde på hennes tonfall att hon spelade teater○äv. bildligt i fråga om textdet innerliga tonfallet i hennes senaste diktsamlingsedan 1810