Svensk ordbok 2009, webbversion
[tåf`-]
verb ~de ~t
toffl·ar1vanligen med partikel, t.ex.in, omkring
(vårdslöst) förflytta sig gående
ofta men inte nödvändigtvis i tofflor
vard.kläd.toffla omkringnågra högljudda personer tofflade in på kaféettoffla (in/omkring) (ngnstans)sedan 17872vanligen med partikel, särsk.in, till
(vårdslöst) sparka
vard.han råkade toffla till henne○spec. vid fotbollsspelhan sträckte ut en fot och lyckades toffla in bollen○äv.med partikelntill
besegra, trycka ner
toffla (till) ngn/ngt, toffla (in) ngtsedan 1935Subst.:vbid1-364330tofflande