Svensk ordbok 2009, webbversion

1tjä`nare substantiv ~n äv. vard. tjänarn, plur. ~, best. plur. tjänarna tjän·ar·en●person som är an­ställd för att ut­föra uppassnings- och handräckningsuppgifter åt ngn mest histor.serv.yrk.tjänarstabkammartjänaretrotjänarein­födda tjänareen trogen tjänaregrevens tjänareett stort hus med många tjänare○nu­mera vanligen bildligtperson som i sin gärning försöker vara till nytta för ngn/ngt en statens trogne tjänaresom politiker vill han vara med­borgarnas tjänaresedan början av 1300-taletSkåne-Lagenfornsv. þiänare Din tjänare hör.Titel på roman av Sara Lidman (1977), första delen i det s. k. Jernbaneeposet som omfattar sju böcker; titeln är en allusion på Första Samuelsboken 3:9 i Gamla testamentet
2tjä`nare [çä`nareel. vard.çä`na, çä´na] interjektion tjän·are●hej! ett informellt hälsnings­ord komm.tjänare, det var länge­sen!sedan ca 1775till den äldre hälsnings­frasen mjuka tjänare; till tjänare