Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~n äv. vard. tjänarn, plur. ~, best. plur. tjänarna
tjän·ar·en●person som är anställd för att utföra uppassnings- och handräckningsuppgifter åt ngn
mest histor.serv.yrk.tjänarstabkammartjänaretrotjänareinfödda tjänareen trogen tjänaregrevens tjänareett stort hus med många tjänare○numera vanligen bildligtperson som i sin gärning försöker vara till nytta
för ngn/ngt
en statens trogne tjänaresom politiker vill han vara medborgarnas tjänaresedan början av 1300-taletSkåne-Lagenfornsv. þiänare
Din tjänare hör.Titel på roman av Sara Lidman (1977), första delen i det s. k. Jernbaneeposet som omfattar sju böcker; titeln är en allusion på Första Samuelsboken 3:9 i Gamla testamentet
[çä`nareel. vard.çä`na, çä´na]
interjektion
tjän·are●hej!
ett informellt hälsningsord
komm.tjänare, det var längesen!sedan ca 1775till den äldre hälsningsfrasen mjuka tjänare; till tjänare