Svensk ordbok 2009, webbversion

tjä`le substantiv ~n tjäl·en●(före­komst av) hård och fast skorpa av jord och is från mark­ytan och ett stycke ned­åt meteorol.tjälfritjälskadameter­djup tjäleän­nu i slutet av april hade tjälen inte gått ur jordensedan förra hälften av 1300-taletSödermanna-Lagenfornsv. þiäli; trol. besl. med no. tel ’grund, botten’; jfr tilja