Svensk ordbok 2009, webbversion
tju`ga
substantiv ~n tjugor
tjug·an1högaffel
vanligen med två klor
jordbr.verkt.hötjugasedan ca 1350 (i sammansättn. eld-)Konung Magnus Erikssons Stadslagfornsv. tiugha; nord. ord med grundbet. ’ngt tvådelat’
2tjugokronorssedel
vard.Nollsedan 1990till räkneordet tjugo