Svensk ordbok 2009, webbversion

tju`ga substantiv ~n tjugor tjug·an1hö­gaffel vanligen med två klor jordbr.verkt.hötjugasedan ca 1350 (i sammansättn. eld-)Konung Magnus Erikssons Stadslagfornsv. tiugha; nord. ord med grundbet. ’ngt två­delat’ 2tjugokronors­sedel vard.Nollsedan 1990till räkne­ordet tjugo