Svensk ordbok 2009, webbversion

tjocken [çåk´-] substantiv, best. f. tjock·ensläkt.på tjockenvara på tjockenvara gravidstarkt vard.; kan verka stötande​ hon blev på tjocken när hon var nit­ton år sedan 19122ofta med versal, anv. som en sorts ök­namn, särsk. vid till­tal (den) tjock(a) person(en) vard.; ned­sätt.Nollsedan åtm. början av 1900-talet