Svensk ordbok 2009, webbversion

tinn`e substantiv ~n tinnar tinn·en●vanligen plur. en­dera i en serie upp­skjutande delar av mur­krön för åstad­kommande av skott­gluggar i äldre befäst slott arkit.geogr.borgen med alla sina tinnar och torn○äv. om prydande upp­höjning, mindre torn e.d. på an­dra byggnaderen romantisk sekelskiftesvilla med spiror och tinnar○äv. bildligt om (spetsig) bergs­toppfrån bas­lägret hade expeditionen god ut­sikt över bergets dominerande tinnarsedan 1430–50Flores och Blanzeflorfornsv. tinde, tinne; gemens. germ. ord