Svensk ordbok 2009, webbversion

1ti`na verb ~de ~t tin·ar1ofta med partikelnupp, utan större betydelse­skillnad över­gå från hård­fruset till mjukare till­stånd genom upp­värmning kokk.psykol.den djup­frysta fisken fick tina några timmar i rums­temperatur○ibl. spec.smälta isen började tina (upp) i sol­skenet○äv. bildligt om personendast med partikel bli gladare och mer sällskaplig efter några drinkar tinade gästerna upptina (upp)sedan 1681bildn. till sv. dial. tiden ’inte frusen’ 2ofta med partikelnupp, utan större betydelse­skillnad till­föra värme för att över­föra (ngt) från hård­fruset till mjukare till­stånd kokk.psykol.tina den djup­frysta fisken○äv. bildligtendast med partikel göra gladare och mer sällskaplig tina upp gumman med lite skvallertina (upp) ngt, tina upp ngnsedan 1749Subst.:vbid1-362746tinande, vbid2-362746tining
2ti`na substantiv ~n tinor tin·an1ett burformat fisk­redskap av instängningstyp, på­minnande om mjärde jakt.verkt.hummertinalaxtinaåltinasedan 1559sv. dial. tena; till ten i bet. ’kvist’ (tinan flätades urspr. av vidjor) 2typ av mindre (lagg)kärl hush.smörtinasedan 1549av lågty. tine ’kärl’; ur lat. ti´na ’vin­fat’