Svensk ordbok 2009, webbversion
tillkortakommande
[-kårt`a-]
substantiv ~t ~n
till·korta|komm·and·et●(svaghet eller brist som leder till) misslyckande
Nollmänskliga tillkortakommandenskolans tillkortakommandenmyndigheternas tillkortakommandensedan 1928