Svensk ordbok 2009, webbversion

tillkortakommande [-kårt`a-] substantiv ~t ~n till·korta|­komm·and·et●(svaghet eller brist som leder till) miss­lyckande Nollmänskliga tillkortakommandenskolans tillkortakommandenmyndigheternas tillkortakommandensedan 1928