Svensk ordbok 2009, webbversion

tigg`a verb tiggde tiggt, pres. tigger tigg·er●försöka beveka (ngn) att lindra ens armod genom att skänka en gåva komm.tigga pengartigga brödi slummen var det många som liv­närde sig på att tigga○ofta med ton­vikt på resultatetmed partikelni­hop han lyckades tigga i­hop tusen kronor○äv. försvagaten­träget be om ngt konkret el. abstrakt värde barnen tiggde om glassfången tiggde om nådhon tiggde och bad dem om hjälp○äv. ytterligare försvagatbe att få hon blev rök­sugen och tiggde en cigaretttigga (ngt) (av/från ngn), tigga (ngn) (om ngt/att+V/SATS), tigga (ihop ngt)tigga stryksestryk sedan början av 1300-taletSkåne-Lagenfornsv. þiggia ’få; ut­bedja sig; tigga’; trol. urspr. ’sträcka ut handen efter’ Subst.:vbid1-360638tiggande; tiggeri