Svensk ordbok 2009, webbversion

1tick`a verb ~de ~t tick·ar●ge i­från sig korta, distinkta ljud i snabb takt som en klocka; om klocka el. annat före­mål Nollklockan tickadetaxametern tickade påen tickande bomb○ibl. äv. om tid, för att beteckna dess snabba flykt e.d.vanligen med partikel, särsk.i­väg, på sekunderna tickade i­vägticka (iväg/på)sedan 1888av ljud­härmande urspr. Subst.:vbid1-360041tickande, vbid2-360041tickning; 1tick
2tick`a substantiv ~n tickor tick·an●typ av rör­svamp som har hatt med ofta trådig, korkartad eller trähård konsistens och var­av många arter är röt­svampar och an­griper levande träd; ett få­tal är ätliga bot.tickrötafnösktickafårtickatalltickasedan 1611sv. dial. ticka; av o­visst urspr.