Svensk ordbok 2009, webbversion
verb ~de ~t
tick·ar●ge ifrån sig korta, distinkta ljud i snabb takt
som en klocka; om klocka el. annat föremål
Nollklockan tickadetaxametern tickade påen tickande bomb○ibl. äv. om tid, för att beteckna dess snabba flykt e.d.vanligen med partikel, särsk.iväg, på
sekunderna tickade ivägticka (iväg/på)sedan 1888av ljudhärmande urspr.
Subst.:vbid1-360041tickande,
vbid2-360041tickning;
1tick
substantiv ~n tickor
tick·an●typ av rörsvamp som har hatt med ofta trådig, korkartad eller trähård konsistens
och varav många arter är rötsvampar och angriper levande träd; ett fåtal är ätliga
bot.tickrötafnösktickafårtickatalltickasedan 1611sv. dial. ticka; av ovisst urspr.