Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~n
teo·dicén●(hävdande av) tanken att existensen av en god och allsmäktig gud är förenlig med yttringar av ondska och olycka i världen
särsk. i diskussioner om kristendomens etik
fil.relig.teodicéproblemetsedan 1773av fra. théodicée med samma betydelse; till teo- och grek. dik´e ’rättvisa’