Svensk ordbok 2009, webbversion

teodicé substantiv ~n teo·dicén●(hävdande av) tanken att existensen av en god och alls­mäktig gud är förenlig med yttringar av ondska och o­lycka i världen särsk. i diskussioner om kristendomens etik fil.relig.teodicéproblemetsedan 1773av fra. théodicée med samma betydelse; till teo- och grek. dik´e ’rätt­visa’