Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~n äv. vard. talarn, plur. ~, best. plur. talarna
tal·ar·en1person som håller tal
komm.yrk.festtalareinvigningstalaremiddagstalaretalaren erinrade om familjens stolta traditionertalaren kom av sig flera gånger○spec. i ett formelartat uttryckjag instämmer med föregående talare○äv.person med (god) fallenhet för att hålla tal
partiledaren var en lysande talaresedan senare hälften av 1400-taletLatinskt-svenskt glossariumfornsv. talare
2språkbrukare
betraktad som föremål för språkvetenskapliga observationer
språkvet.yrk.många talare ogillar satser som ”hon är större än mig”sedan 1901