Svensk ordbok 2009, webbversion
[-bu´äv.ta´-]
substantiv ~t ~n
tabu·na●(religiöst eller socialt motiverat) förbud mot kontakt med eller omnämnande av ngt
i utomeuropeiska kulturer vanligen ngt heligt el. farligt; i vår kulturkrets i fråga om företeelser vars omnämnande väcker starka känsloreaktioner (t.ex. blygsel)
psykol.relig.tabubeläggatabuföreställninghomosexualitet var länge belagt med tabuett tabu (mot ngt/att+V)sedan ca 1845av tonga (polynesiska) tapu ’tabu; heligförklarat’
[-bu´äv.ta´-]
adjektiv,
ingen böjning
●som man inte får befatta sig med eller omnämna
av religiösa el. sociala skäl
psykol.relig.tabubelagdrunda ord är inte längre tabu i tvsedan 1787