Svensk ordbok 2009, webbversion

1tabu [-bu´äv.ta´-] substantiv ~t ~n tabu·na●(religiöst eller socialt motiverat) förbud mot kontakt med eller om­nämnande av ngt i utom­europeiska kulturer vanligen ngt heligt el. farligt; i vår kultur­krets i fråga om före­teelser vars om­nämnande väcker starka känslo­reaktioner (t.ex. blygsel) psykol.relig.tabubeläggatabuföreställninghomosexualitet var länge belagt med tabuett tabu (mot ngt/att+V)sedan ca 1845av tonga (polynesiska) tapu ’tabu; helig­förklarat’
2tabu [-bu´äv.ta´-] adjektiv, ingen böjning ●som man inte får befatta sig med eller om­nämna av religiösa el. sociala skäl psykol.relig.tabubelagdrunda ord är inte längre tabu i tvsedan 1787