Svensk ordbok 2009, webbversion

sä`rkullsbarn el. sä`rkullbarnsä`rkullbarn substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en sär·kull(s)|­barn·et●person som är barn till (bara) en av två makar eller sambor särsk. jur.släkt.yrk.den efter­levande maken vill ofta und­vika att dela med sig av sitt giftorätts­gods till den av­lidnes särkullsbarnsedan 1981