Svensk ordbok 2009, webbversion

svimm`a verb ~de ~t svimm·ar●ibl. med partikelnav, utan större betydelse­skillnad plötsligt och till­fälligt förlora med­vetandet ofta beroende på o­tillräcklig blod­tillförsel till hjärnan med.SYN.synonymtuppa av JFRcohyponymdåna 2 svimfärdighon svimmade av ut­mattninghan svimmade av rädslahon svimmade av en kort sekund○äv. som över­drifthon var nära att svimma av lycka när han ringdesvimma (av)sedan 1430–50Konung Alexanderfornsv. (for)svima ’sväva; svimma’; gemens. germ. ord, besl. med fornsv. svema ’röra sig hit och dit; sväva’ Subst.:vbid1-350677svimmande, svimning