Svensk ordbok 2009, webbversion

1sval`ka substantiv ~n svalk·an●förhållandevis låg (utomhus)temperatur som vanligen upp­levs som an­genäm; vanligen med tanke på sommar­väder meteorol.nattsvalkahan njöt aftonens svalkahon längtade efter regn och svalkadet var svalka inne under träden○äv. betr. annan före­teelse(an­genäm upp­levelse av) förhållandevis låg temperatur lakanens behagliga svalkasedan ca 1430Själens tröstfornsv. svalke; svenskt ord, bildat till 1sval
2sval`ka verb ~de ~t svalk·ar●göra sval på ett lindrande eller upp­friskande sätt med.svalka strupen med ett glas is­vattende svalkade sig med ett doppnatt­brisen svalkade hennes hudsvalka ngn/ngt (med ngt)sedan 1472–86Speculum Virginumfornsv. svalka Subst.:vbid1-349642svalkande, vbid2-349642svalkning