Svensk ordbok 2009, webbversion
verb ~de ~t
surr·ar1ge ifrån sig surr
komm.zool.JFRcohyponymsvirra
surrande binsurrande fläktarsymaskinerna surradeen surrande summerton○äv. i fråga om många samtidigt hörda röster e.d.gästerna surraderimorden surrade i hans huvud○äv. bildligt, särsk. i ett uttryckrykten om en förestående statskupp surrade i huvudstaden○äv. med konstruktionsväxlingstaden surrade av ryktensurra (av ngt)sedan ca 1655av ljudhärmande urspr.
2ibl. med partikelnfast
binda fast (ngn/ngt) med starka rep
Nollsurra (fast) bagaget ordentligtfången stod surrad vid mastensurra ngn/ngt (ngnstans)sedan 1689trol. ur nederl. sjorren med samma betydelse; av ovisst urspr.
Subst.:vbid1-349379surrande,
vbid2-349379surrning;
surr (till 1)