Svensk ordbok 2009, webbversion

1su`ra substantiv ~n suror sur·an●kapitel i Koranen bok.relig.sedan 1871av arab. sūrah ’sura; rad, räcka’
2su`ra verb ~de ~t sur·ar●vara irriterad och grinig på grund av ngt som upp­levs som en o­förrätt e.d. vard.komm.han satt hemma och surade för att de inte hade ringtsurasedan 1734Subst.:vbid1-349306surande