Svensk ordbok 2009, webbversion

supi`num substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en supin·um●en verb­form som i svenskan slutar på ”t” och till­sammans med hjälp­verbet ”har” bildar perfekt språkvet.”ätit” är supinum av verbet ”äta”sedan 1747av senlat. (ver´bum) supi´num med samma betydelse, till lat. supi´nus ’böjd bak­åt; lutande’ Supinum är den verbform som kan föregås av har eller hade: (han har) kommit, (hon hade) rest, velat, kunnat.  I talspråk och informellt skriftspråk händer det inte sällan att två supinumformer kommer intill varandra: han hade kunnat kommit, om han bara hade velat. Fenomenet kallas dubbelsupinum. I lite mer formellt skriftspråk är det bättre att skriva han hade kunnat komma ... .