Svensk ordbok 2009, webbversion
verb ~de ~t
stön·ar●frambringa stön
komm.JFRcohyponym2stånka
han stönade högt av smärtan○spec. på grund av hård ansträngning e.d. och äv. av andra anledningar (välbefinnande e.d.)hon stönade under bördanhan stönade av vällust○äv. som en sorts anföringsverb”Jag har så ont i magen”, stönade hanstöna (av ngt)sedan slutet av 1300-talet eller 1400-taletTvå svenska rimdikter från medeltidenfornsv. stynja, stönja; gemens. germ. ord; trol. besl. med 2stånka; ljudhärmande
Subst.:vbid1-348163stönande;
stön