Svensk ordbok 2009, webbversion

stö`na verb ~de ~t stön·ar●fram­bringa stön komm.JFRcohyponym2stånka han stönade högt av smärtan○spec. på grund av hård an­strängning e.d. och äv. av an­dra an­ledningar (väl­befinnande e.d.)hon stönade under bördanhan stönade av väl­lust○äv. som en sorts anförings­verb”Jag har så ont i magen”, stönade hanstöna (av ngt)sedan slutet av 1300-talet eller 1400-taletTvå svenska rimdikter från medeltidenfornsv. stynja, stönja; gemens. germ. ord; trol. besl. med 2stånka; ljud­härmande Subst.:vbid1-348163stönande; stön