Svensk ordbok 2009, webbversion

stön substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en stön·et●dovt ljud från ngn som lider fysiskt komm.stönen från operations­salen○äv. om liknande ljud från ngn som an­stränger sig hårthan lyfte skiv­stången med ett stön○äv.suck ibl. som ut­tryck för väl­befinnande, spec. sexuellt välluststönett stön (av ngt)sedan 1845till stöna