Svensk ordbok 2009, webbversion

stå`ta verb ~de ~t ståt·ar●upp­träda med ngt prakt­fullt, särsk. klädes­plagg e.d.; ibl. på ett demonstrativt el. skrytsamt sätt NollJFRcohyponympråla ståta i nya kläderståta med sina medaljer○äv.före­komma i upp­märksammat samman­hang hon ståtade på tidningens första­sida med titeln ”direktör”○äv. om icke-levande före­teelseen huvud­stad som kunde ståta med ett stort an­tal teatrar och museerståta med/i ngtsedan 1643Subst.:vbid1-347506ståtande