Svensk ordbok 2009, webbversion

stubb`e substantiv ~n stubbar stubb·en●upp­stickande rest av av­hugget träd skogsbr.trädstubbebryta upp stubbarhon satte sig på en stubbe och viladesedan förra hälften av 1300-taletUplands-Lagenfornsv. stubbe; gemens. germ. ord, nära besl. med stuv; jfr stabbe, stubb 1