Svensk ordbok 2009, webbversion

stry`kpojke substantiv ~n strykpojkar stryk|­pojk·en●pojke eller man som ständigt får ta emot kritik och o­behag vare sig han förtjänat det el. inte sociol.yrk.JFRcohyponymsyndabockcohyponymhackkyckling ○ngn gång äv. om lag som blir besegrat av nästan alla an­dra lagen ny­komling i all­svenskan blir ofta strykpojkesedan 1848; 1933 i sin nuv. betjfr ty. Prügelknabe, Prügeljunge, eng. whipping boy med samma betydelse, urspr. om pojke som upp­fostrades vid furste­hov och som fick stryk för förseelser som furstesonen hade begått