Svensk ordbok 2009, webbversion

stran`da verb ~de ~t strand·ar1(förgås genom att) fastna på strand, grund e.d. om far­tyg el. (större) havs­levande djur sjö.strandade vraken strandad valskeppet strandade mot revetde strandade på en liten ö i Söder­havet○äv. bildligthamna på en plats där man inte trivs och som man inte kan flytta från hon var liv­rädd för att stranda med familjen i ett främmande land där hon inte kunde språketstranda (ngnstans)sedan 15312miss­lyckas och där­för av­brytas samh.avtals­förhandlingarna strandadestrandasedan 19253driva till samman­brott samh.arbetsgivar­sidan strandade förhandlingarnastranda ngtsedan 1963Subst.:vbid1-344303strandande, vbid2-344303strandning