Svensk ordbok 2009, webbversion
verb ~de ~t
strand·ar1(förgås genom att) fastna på strand, grund e.d.
om fartyg el. (större) havslevande djur
sjö.strandade vraken strandad valskeppet strandade mot revetde strandade på en liten ö i Söderhavet○äv. bildligthamna på en plats där man inte trivs och som man inte kan flytta från
hon var livrädd för att stranda med familjen i ett främmande land där hon inte kunde språketstranda (ngnstans)sedan 15312misslyckas
och därför avbrytas
samh.avtalsförhandlingarna strandadestrandasedan 19253driva till sammanbrott
samh.arbetsgivarsidan strandade förhandlingarnastranda ngtsedan 1963Subst.:vbid1-344303strandande,
vbid2-344303strandning