Svensk ordbok 2009, webbversion

ste`nbock substantiv ~en ~ar sten|­bock·en●typ av get som har meter­långa, bakåt­böjda horn och som lever i bergs­trakter i Europa, Asien och Afrika astrol.astron.zool.○äv. om en stjärn­bild som till formen på­minner om detta djur○äv. om person som är född under tid av året som astrologiskt an­ses höra i­hop med Stenbockens stjärn­bilddet är typiskt för stenbockar att göra såStenbockens vändkretssevändkrets sedan senare hälften av 1400-talet om stjärn­bilden och i sammansättn. stenbukka hornLäke- och örte-böckerfornsv. stenbukker