Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv,
ingen böjning, n-genus
●vanligen i sammansättn.; ibl. i vissa uttryck
(möjlig) plats
rum.ingenstansnågonstanshon är nog någon annan stanssedan ca 1350Konung Magnus Erikssons Stadslagfornsv. stadhens, -standz; bildn. till 1stad 2
substantiv ~en ~ar
stans·en●verktyg för hålslagning
el. för utskärning av bitar ur plåt, papp e.d.
tekn.JFRcohyponympuns
sedan 1778av ty. Stanze med samma betydelse; av ovisst urspr.
substantiv ~en ~er [stan`s- äv. stan´s-]
stans·en●ett femtaktigt jambiskt versmått
litt.vet.○äv. om motsvarande strof el. versradsedan 1783av ita. stanza ’uppehållsplats; rum; stans’; till lat. sta´re ’stå’; besl. med 2stå