Svensk ordbok 2009, webbversion

spö`kelse substantiv ~t ~r spök·els·et●spöke åld.sag.yrk.sedan 1541till spöka Bliv hos mig, mästare som tyder skriften ej som ett spökelse ur helgongriften men som en bordskamrat i stilla byn, där jag vill njuta torftigt bröd och vin.Erik Axel Karlfeldt, Höstpsalm (i Hösthorn, 1927)