Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~t ~r
spök·els·et●spöke
åld.sag.yrk.sedan 1541till spöka
Bliv hos mig, mästare som tyder skriften ej som ett spökelse ur helgongriften men som en bordskamrat i stilla byn, där jag vill njuta torftigt bröd och vin.Erik Axel Karlfeldt, Höstpsalm (i Hösthorn, 1927)