Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~en ~ar
spår|hund·en●bruks- eller jakthund (med fint luktsinne) som dresserats att spåra upp ngt
t.ex. en person, ett föremål el. ett skadat villebråd
jakt.zool.polisens spårhundar○äv. bildligtperson som (ivrigt) spanar
(för ngn) efter ngn el. ngt
säkerhetstjänstens spårhundar lyckades hitta den eftersökte terroristensedan 1579