Svensk ordbok 2009, webbversion

spå`rhund substantiv ~en ~ar spår|­hund·en●bruks- eller jakt­hund (med fint lukt­sinne) som dresserats att spåra upp ngt t.ex. en person, ett före­mål el. ett skadat ville­bråd jakt.zool.polisens spårhundar○äv. bildligtperson som (ivrigt) spanar (för ngn) efter ngn el. ngt säkerhets­tjänstens spårhundar lyckades hitta den efter­sökte terroristensedan 1579