Svensk ordbok 2009, webbversion

spå`ra verb ~de ~t spår·ar1följa i spåren på ngn, för att hinna upp och ta veder­börande till fånga jakt.samh.polisen spårade gärnings­mannen till en ort i Norr­land○äv. om annat sökandePosten lyckades spåra av­sändarenhon spårade upp sina släktingar genom folk­bokföringen○äv. mer abstraktJFRcohyponymupptäcka hon kunde spåra ett visst miss­nöje i hans röstut­trycket kan spåras till början av 1800-taletspåra ngn/ngtsedan 17462åka upp skid­spår sport.de två åkarna turades om att spåraspårasedan 1874Subst.:vbid1-338548spårande, vbid2-338548spårning