Svensk ordbok 2009, webbversion
verb ~de ~t
spår·ar1följa i spåren på
ngn, för att hinna upp och ta vederbörande till fånga
jakt.samh.polisen spårade gärningsmannen till en ort i Norrland○äv. om annat sökandePosten lyckades spåra avsändarenhon spårade upp sina släktingar genom folkbokföringen○äv. mer abstraktJFRcohyponymupptäcka
hon kunde spåra ett visst missnöje i hans röstuttrycket kan spåras till början av 1800-taletspåra ngn/ngtsedan 17462åka upp skidspår
sport.de två åkarna turades om att spåraspårasedan 1874Subst.:vbid1-338548spårande,
vbid2-338548spårning