Svensk ordbok 2009, webbversion

1spå`na substantiv ~n spånor spån·an●spån byggn.tekn.skogsbr.○ofta bildligt, särsk. i plur.små­stycken för piano som brukar betraktas som spånor från den store mästarens verk­stadsedan ca 1520Peder Månssons Skrifter på svenskafornsv. spana
2spå`na verb ~de ~t spån·ar1fram­ställa spån mindre brukl.skogsbr.○äv.täcka med spån spåna taketspånasedan 1579fornsv. spana 2tänka eller sam­tala på ett fritt och improviserat sätt komm.ett upp­slag att spåna vidare på○spec. om skåde­spelarelägga till och ut­vidga rollens fast­lagda repliker spåna (om/på ngt/SATS), spåna (ngt)sedan 1943trol. etymologiskt identiskt med 1spåna Subst.:vbid1-338450spånande, vbid2-338450spåning