Svensk ordbok 2009, webbversion
verb sprängde sprängt, pres. spränger
spräng·er1ibl. med partikelnbort
få (ngt) att splittras med stor kraft i många bitar
särsk. med hjälp av exploderande ämne
tekn.JFRcohyponymexplodera
sprängattentatspränga en brospränga ett kassaskåpspränga med dynamitsprängas i småbitarterroristerna hotade att spränga ambassaden i luftenberget sprängdes bort bit för bit○äv.få (laddning) att detonera
spränga granaterlandet sprängde sex kärnladdningar○äv. med tonvikt på resultatetåstadkomma med hjälp av sprängning
spränga en tunnel för järnvägen○äv. bildligt, spec. i fråga om annan (häftig) upplösning av sammanhållen enhet, överskridande av gräns m.m.spränga sönder familjebandenspränga budgetramarnapolisen sprängde smugglarligan○spec. äv. i överdrivna uttryckhans bröst var nära att sprängas av lycka när hon sa jaspränga (ngt), spränga (bort ngt)spränga bankense2bank 2
spränga målsnöretsemålsnöre
sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. sprängia; gemens. germ. ord; bildn. till 2springa
2göra ont
som av tryck inifrån; äv. i opers. konstruktion
med.sprängvärkbrösten sprängdesprängande huvudvärkdet sprängde i huvudetspränga (i ngt)sedan 15973rida snabbt
sport.hon sprängde fram genom parken på sin favorithästspränga (ngnstans)sedan 18104nästan enbart perf. part.
salta (fågel) genom ingnidning med och förvaring i saltlake
kokk.sprängd ankaspränga ngtsedan 1697efter lågty. sprenget vlesch ’lätt saltat kött’, till sprengen ’beströ, bestänka’; av samma urspr. som spränga 1
Subst.:vbid1-338188sprängande,
vbid2-338188sprängning