Svensk ordbok 2009, webbversion
verb ~de ~t
sprattl·ar●göra rörelser fram och tillbaka i fria luften
ofta (om möjligt) med armar och ben
Nollbabyn låg på rygg och sprattladeen mås med en sprattlande fisk i munnen○äv. bildligt i uttryck för svagt motstånd, hjälplöshet o.d.svarts ställning var förlorad men han sprattlade ändå lite tillsprattla (med ngt)sedan 1642sv. dial. sprattla; besl. med spralla, spratt
Subst.:vbid1-337339sprattlande,
vbid2-337339sprattling;
sprattel