Svensk ordbok 2009, webbversion

spratt`la verb ~de ~t sprattl·ar●göra rörelser fram och till­baka i fria luften ofta (om möjligt) med armar och ben Nollbabyn låg på rygg och sprattladeen mås med en sprattlande fisk i munnen○äv. bildligt i ut­tryck för svagt mot­stånd, hjälp­löshet o.d.svarts ställning var förlorad men han sprattlade än­då lite tillsprattla (med ngt)sedan 1642sv. dial. sprattla; besl. med spralla, spratt Subst.:vbid1-337339sprattlande, vbid2-337339sprattling; sprattel